Jag valde finsk lapphund pga dess mentalitet, utseende och storlek :) Jag gillar deras lättsamma, pigga men ändå egna sätt(en hel del egen vilja). Rasen är frisk överlag och känns som en bra allaroundhund att skaffa som första hund(i mitt fall första hund).

Jag blev mer eller mindre lovad en luuuugn kille som utvecklades mer eller mindre till ett monster ;D Men såhär i efterhand kan jag inte blivit mer nöjd då det är ös i honom ute när vi busar och tränar och lugn och mysig inne :)
Älskar lapphundens egenskaper :)

Jag valde Japansk Akita istället för en ny Dobermann. Akitan är mer robust och lugnare och en synnerligen frisk ras med mycket ursprungsbeteende, god vaktförmåga och en härlig, lättlärd familjehund

#1 Jag börjar tro att ovanligt många finnar är monster - i början iallafall. Min Leia får fortfarande sina anfall, "tjut-skall-hoppa upp och ner-nafs"-anfall. Dr Jekyll och Mr Hyde-mentalitet alltså. From som ett lamm för det mesta (alltid inne) och vilddjur ute. Ok, jag överdriver, lite.

Jag valde finne för att de är så snälla, goa och söta. Inget att hymla om. Leia är precis allt det där + monster då.

Vi valde Eurasiern för vi ville ha en vacker följsam sällskapshund :)
Jag vet inte ännu om han blev den hund jag tänkt mig, han är bara 10 veckor än så länge så det återstår att se :) HAn verkar då vara väldigt tuff och självständig. Redan när vi fick han trippade han iväg på egna äventyr så kommer nog bli mycke jobb med inkallning och kontaktövning.

Finsk lapphund blev det för att jag älskar deras utseende, storlek, mentalitet, det friska i rasen och för att det är så himla spännande med alla dess färger och teckningar!!!

Isländs fårhund blev det den här gången.Blev tillfrågad om jag kunde ta en akut omplacering.Läste allt jag hittade om rasen och gillade vad jag såg.Sen passade det riktigt bra för jag hade tagit bort förra hunden 3 veckor innan.

Jag har Perro sin pelo del Perú och valde den rasen då jag mött min tiks kullsyster och blevhelt förälskad i rasen! Min tik är 9 år och är nog världens mysigaste pspp, lite bitchig men de gör inte mig något

Valde Scandinavian Hound pga den enorma arbetsviljan, farten, uthålligheten och energin. En outtröttlig hund som är med på allt i alla väder och som verkligen sätter krav på ägaren, precis vad jag ville ha. Verkligen ingen hund för den lata eller nybörjaren. Jag leta efter en ras som krävde motion och aktivering till extrem nivå och Hound kräver precis det. Ville ha en hund som verkligen kunde hålla igång och som inte tålde att sitta stilla det minsta, visste då att Hounden var vad jag sökte. Kolla först på siberian husky men de är mer långfärdare och har inte samma energi eller de egenskaper jag söker hos en draghund. Hound är en sprinter med enorm motor och fart, jag älskar speed… :D Ska jag ha fler slädhundar bör jag givetvis satsa på att fortsätta med Hound om jag vill ha ett spann som drar jämnt och ligger på samma nivå men får se hur framtiden ser ut. ;)

Intressant att läsa om era rasval!

Golden har jag vuxit upp med, kommer alltid att ha. De är så härligt lagom, kan hänga med på allt, glada och lättsamma. Inte direkt rasgrup 5 dock…

Sen började vi med alaskan husky lite av en slump. Min förra goldentik fick stryk av svägerskans tervtik som valp, och lärde sig att "anfall är bästa försvar". Hur vi änb försökte, så var hennes hundspråk helt fel. Vi letade efter en äldre omplaceringstik, som kunde ha "hemspråksundervisning" med henne. Det blev Luomi, en alaskan husky på 7 år. Raksha lärde sig vett, och året efter köpte vi Cora, oreg siberian på 6 mån, samt Freja, 4 år gammal alaskan husky. Hösten efter det blev vi erbjudna Vidar, sista blandrasen. Han är mix av alaskan husky, grönländare och schäfer.
Då jag har ett stort intresse för utställning och avel, bestämde vi oss efter dessa hundar för att gå över på rasrena huskyn.
De har vi fastnat för, och nu har vi 8 siberians, som vi ställer ut, tränar i drag och tävlar i medel/långdistans.

Vidars stora delar grönländare lockar mig, besvärliga sidor, men med charm. Vill ha en större och starkare hund, som inte är alltför läskigt snabb att köra drag med själv. Skaffade därför Ingrid, en grönlandstik, i hölstas. Hon är nu 5 mån och snart kan vi börja köra in henne.

Jag var inställd på en helt annan ras (D/S gårdshund som jag redan har en) men dom andra i familjen ville ha en lite större hund med mer päls. Helst ville vi ha en Leonberger eller Berner sennen men med den sjukdomsstatistiken och försäkringspriserna så strök vi den, och jag blev rekommenderad några olika hundar som jag aldrig tittat på tidigare och knappt visste fanns som skulle passa mina krav (ingen jakt, bruks eller ren vallhund, utan en hund som kunde gå lös här hemma och följa med mig på jobbet och vara med på det mesta utan att kräva en massa mental stimulans). Kollade runt på dom olika raserna och åkte och hälsade på en uppfödare med Finsk Lapphund och sedan började vi leta. Hittade våran valp på fjärde kenneln vi besökte.

Valet stod mellan Finnen, Eurasiern och Kooikiern och jag ångrar inte ett dugg att det blev en Finne :-)

Vi hämtar hem vår första Cirneco dell`Etna på lördag och än vet vi väl inte om det blir som vi tänkt oss ;) Men kan ju iaf berätt avarför vi valt just denna ras.

Mellan åren 2002-2005 bodde jag i spanien och jobbade på ett rescuecenter för hundar. Där kom jag i kontakt m flertalet podencoider av olika slag och föll som en fura. Drömmen sen dess har varit en renrasig Podenco Ibicenco, men när det började bli dax att seriöst spana efter ny hund så kändes PI för stor och inte riktigt det vi sökte. Cirnecon fanns där i bakhuvudet hela tiden, men det var först när vi passade min kompis tik en vecka i somras som vi verkligen föll för rasen. Så efter att först ha spanat efter passande omplacering, bokat en valp i norge (som dog) så har nu äntligen våran finska grabb nått åldern för att flytta hem till oss! Nu hoppas vi att det skall bli så där superbra som vi tror det kommer bli :)

Bild tagen av uppfödaren Laavakartanon

Siberian Husky vart våran vovve, ren händelse att det blev hon alltså. Vi tog över henne från en kompis till mig som skulle ha barn och hämtat henne från ett annat hem där hon blev illa skött och vanvårdad. Hon var sex månader när hon kom till oss och hon var utmärglad… Alla revben syntes och hon var väldigt skygg mot nya människor. Men så fort vi kom hem till oss så gick hon och nosa runt nån gång sen hoppa hon upp i soffan med mig och gosade istället, hon var hemma =)

Siberian husky. En ras som alltid fascinerat mig och min sambo!
Deras vilja att använda kropp och huvud, deras vänliga sätt både mot andra hundar och människor och barn, deras självständighet, att se lyckan i dem när de får dra, deras sätt att kommunicera genom att prata och yla och utöver detta så är de givetvis oerhört vackra.
Vi är så nöjda med vårt rasval och jag vet redan nu att det alltid kommer finnas en husky i vår familj!

Vi tog över Noksi när han var ungefär ett halvår och det är det bästa vi gjort. Han är en riktig energiknippe när vi är ute som orkar hur mycket som helst, men har en tydlig av-knapp när vi är hemma. Han är underbar på alla sätt och vis. Vår lilla nallebjörn! http://noksis.se

Jag har alltid sagt att jag aldrig ska skaffa en spets, men när jag läste om islänningen kunde jag inte undgå att inse att den faktiskt passade mig rätt bra. Så jag letade upp all fakta jag kunde hitta, och träffade några riktigt mysiga på Stockholms Hundmässa 2011. Där och då beslöt jag mig för att det skulle bli en Isländsk Fårhund.

Tänkte från början att jag ville ha en röd eller creme, eftersom att dom trefärgade såg rätt "tråkiga" ut. Ja, det slutade ju med en trefärgad tös ändå.
Har varit hemsk att jobba med, men samtidigt helt underbar. En ras som är väldigt lättlärd - även när det gäller felaktiga beteeenden.

Men jag har helt klart fastnat för rasen (vem gör inte det för en ras som ligger som grodor?), och det kommer garanterat att bli fler islänningar framöver.

Vi skulle ha en chow chow från början, men det visade sig att de inte var en förstagångshund. Men vi hittade eurasiern av en slump i en hundbok. Först fastnade vi för dess utseende och för att de var chow chow i, vi i fick höra att det var en perfekt familjehund och att den var lättlärd och lydig. Helt perfekt tänkte vi!

Men ja, det visade sig att det inte var riktigt som vi tänkt oss. ;) Vår lilla tik är en självständig liten madonna. Men det fungerar riktigt bra ändå i och med att vi som barn i familjen var rätt stora när hon kom till oss och jag förstår inte hur mycket man kan älska en hund. Hon fyller 8 på fredag, tiden går för fort!

Pommen, som är min egna, däremot bestämde jag mig för att skaffa när jag var ungefär 11 år. Jag såg den på TV och ja, små barn fastnar lätt för små söta ulliga djur. :) Jag suktade efter rasen i flera år innan jag började jobba på en pomkennel där min lilla Bouncy kommer ifrån. När Hon kom till mig 7 år gammal för två år sedan blev allt precis som jag tänkt mig, fast att hon inte var en valp. Hon är supermysig och en perfekt liten vovve för mig, även om jag i framtiden vill ha något större som jag kan arbeta lite mer med, min lilla tant är rätt lat av sig även om hon kan få sina ryck ibland. :) 

Jag kommer aldrig ha något annat än spets eller urhund det är jag helt säker på.

När vi skulle skaffa hund så letade vi efter en ras som inte hade blivit modifierad och blivit sönderavlad och som för oss är en riktigt hund, stor,robust och tålig men som endå är nätt och som vill jobba och vara med på det vi gör och tåla vårat växlande klimat, därför blev vi väldigt fästa vid Bergshundarna i rasgrupp 2.

Dock fanns det ett problem och det var att dom just är för Tunga,kraftiga och stora vilket kan leda till hälsoproblem av den orsaken
och många av dom raserna har sjukdomar som Höftledsdysplasi (HD), Armbågsledsdysplasi (ED).

Men så finns det Leonberger som är en nättare ras än vad ex. Landseer, Sankt bernhardshund och New Foundland är.

Efter mycket efterforskning och att ha pratat med Leonbergerägare så stod det klart att vi skulle ha en Leonberger för att göra historien kort.
Med dom egenskaper som rasen har med mentalitet och hur mångsidig den är så passar den in i vårat liv perfekt.

Det finns ingenting hos rasen som vi ser som negativt förutom sjukdomsbilden som endå går till förbättring och i stort är Leonbergen en sund ras.

Vi ville ha en gammal ras som inte har blivit modifierat pga samhällets normer och om man tittar på bilder på Leonberger från 1900-talet
så skiljer sig Leonbergen inte nämnvärt från dagens hundar.
Givetvis finns det skillnader även inom rasen och det finns både mindre och större hundar men jag tycker dock att rasen i stort är väldigt jämn och det finns inga utställnings/arbetsvarianter, eller några utseendemässiga defekter som inte gör att hundarna kan leva ett normalt hundliv. Det gäller bara att hålla dom sunda kort sagt.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om Leonbergen eftersom det är en ras som står mig varmt om hjärtat, men tycker det är en helt underbar och mångsidig ras. Men när vi fick hem Alice och började arbeta med henne visade det sig att hon inte följde rasbeskrivningen nämnvärt. Det är otroligt mycket motor i henne och är väldigt aktiv, men vi formade henne efter vårat liv, och vi är väldigt glada över att det är så mycket "GO" i henne som det är men att säga att Leonbergen är en ren sällskapshund stämmer inte alls. Av våran erfarenhet så är det en väldigt aktiv hund som tycker om att arbeta både med kroppen och huvudet och är en väldigt självständig och egentänkande ras som behöver leva ett aktivt liv 🙂