Jag tycker en hund som måste ha *rullstol* eller en som måste äta massa medeciner varge dag har ett bra liv, då är det dax att låta den somna in, men om man måste amputera 1 ben så ja, det är som gränsen för det………..

Gränsen går vid de ingrepp som man gör mest för sin egen skull, för att dämpa sitt samvete, för att slippa ta avsked, för att man inte står ut med tanken att hunden är på väg bort. Jag hoppas jag vet var den gränsen går. Såg en gång en cavalier som skulle genomgå en hjärnoperation pga för liten huvudskål - det är inte ok. Kompensera dålig avel och profithunger med att operera och på så sätt förlänga lidandet - fy fan.

#2 håller med

Det är nog svårt att kanske själv sätta gränsen i många fall. Man blir hemma blind och många gånger är det så att andra ser det, men själv kanske man förtränger det.

Jag blir så ledsen när jag hör folk varit hos veterinären och den säger att man provar ett tag till och ett tag till och hunden har cancer. Alla vet åt vilket håll det lutar men ändå ska man prova "ett tag till"

Den dagen man tar på sej ägarskapet till ett djur, så tar man även på sej ansvaret att se till attt djuret har det så bra som möjligt i livet. Och får leva som det djur den är född till.

Kan inte hunden springa på sina 4 ben utan i stället måste använda rullstol, då är det dags för det djuret att avsluta livet. Alla djuren måste ha ett värdigt liv. En hund som är så gammal och stel att den knappt kan ta sej ut och kissa. Vad har den för värdigt liv?

En bekant hade en hund vars mediciner kostade 20.000 kronor om året. Och det var endast livsuppehållande. Hunden var sjuk ändå.

Men som sagt. Vart drar man gränsen…?

När lidandet har tagit över och är större än livsglädjen tycker jag det räcker. Det svåra är att veta hur hunden upplever det.

#1 Får hunden ett bra liv med medicinerna hade jag behållt den.

Funderar på vad det inte är jag gillar med rullstolar. De i sig höjer ju livkvaliten för hunden. Visserligen har en förlamad hund förlorat friheten att själv bestämma när/hur den ska röra sig, men vi ju redan så stor kontroll över våra hundars liv. Om man är bra på att läsa sin hund och ger den det den vill (mysa i soffan/ligga svalt/gå omkring) så blir ju inte rullstol ett jättestort steg bort från friheten, men det kanske ändå blir ett för långt steg. Vad är det ni andra inte gillar med rullstolar?

Hur får man en hund i rullstol att kissa normalt?

Hmm ja det skulle vara det då

Det är nog upp till var och en att se när man ska ge sej. Och ser man inte så ska veterinären ge råd.

Det är en hemskt svår fråga det här Men när inte min hund orkar eller klarar av göra det den älskar att göra, då får det nog vara nog tror jag. Säger jag nu ja…

I somras så mötte vi näst-nästa grannen bortom i väster och  i norr(vi kallar honom Sven här) vid hemgång, Grannen i norr har en flådig trädgård med snygg stensättning. Jaja, -vi med hundar. Grannen i väster med 4-hjuling och granne norr sittande på en pall.

-Oj inte ofta vi träffas här mittemellan(Sven). 4-hjul och fyra tassar.. Hur gammal är han(gammelfar) egentligen eftersom jag har sett han under många år? Inga höft problem? Bla bla ta bort hunden vid haltning. Själv ska jag in nästa vecka och få en ny höftprotes efter 1.5 års väntan. Jag har varit ofärdig ganska länge nu, men jag reder mig som ni ser.

Sen kommer den morbida kommentaren:

Hade man varit hund utbrister Sven så hade man fått en spruta och sen hade dom sagt att nu får du sova Sven..

Kan det ha varit 1999 när Animal planet körde ett program om Samojeder och där var det en person i US som hade lagt sitt liv att omplacera dito efter ägarna hade kommit underfull med.. Vid vuxen ålder. Hon hade en 14-års hanne som led utav både hörftproblem och nattblindhet men hade fullt upp att hålla kolla på flock hemmavis och nya hundar var och varenda vecka.

Jag är bekant med en rullstolsbunden herre(över 30-år sen olyckan och bekantskap) och jag vet vad han skulle tycka om en-somna-in spruta. Livsglädje modell mera finns där.

Jag tror man å ena sidan känner sin egen hund och vet när den förändras och visar signaler på att något är fel och likaså visar att den inte mår bra. Å andra sidan kan man ju även bli lite blind vad det gäller sin egen hund, för att man inte orkar handskas med det hela

För jag håller med om att livsglädje och livskvalité är det som är viktigt, men det är svårt att bedömma en annans än ens egen hund vad det gäller det.

En hund kan ha cancer och må som en normalt lite halvskruttig men ändå livsglad hund i flera år till exempel.

Ja, svårt som sagt. Alla verkar ju vara överens om det i alla fall, att det är svårt att avgöra

Hum ja detta är mycket svårt och egentligen finns inga enkla svar. Min Dobermann var risig i flera år innan vi till slut beslöt att hon skulle få somna in, men eftersom jag själv väntade valp kändes det så oerhört fel att ta bort min kära Dobermann. Hon som funnits där i alla år och varit vid min sida. Nåväl min valp föddes och vi kom hem med henne och jag fick lägga det lilla knytet vid min Dobermann som pussade henne och hälsade henne välkommen till livet. Sen gav hon mig en lång blick och la sig ned för att aldrig mer vakna.  Viljan var oerhört stark och kärleken likaså.

Många år senare träffar jag en äldre man som gick med 2 käppar och verkar allmännt skröplig. Min sambo och jag har träffat på denne glade och trevlige man då och då på våra hundprommisar. Vi har sett hur mannen blivit allt skröpligare, men med samma livsglädje.  Härom dagen mötte vi mannen nu med rollator och ryggsäck med slang till magen, eftersom han inte längre kan äta på vanligt vis. Mannen var glad och pigg och samspråkade glatt med oss.   Denne man verkar njuta av livet och vilja vara med i livet, så länge som möjligt i sin hemmamiljö och vi uppskattar så oerhört mycket mötena med denne fine man.

Hur vi avslutar våra liv får vi vanligen inte välja, men våra hundar måste få rätten till ett värdigt avslut, hur detta ser ut är dock ytterst individuellt.

#11 Jag gillar verkligen din sista mening där! Bra sagt!