Man kastrerar även tikarna, alltså tar bort allt. Det är en mer riskfylld operation. Har du inte problem med löp och skendräktighet så skulle jag nog låta bli pga den punkten. Har hon däremot problem med löpen och efterföljande skendräktighet som min hade så skulle jag göra det. Riskerna, förutom komplikationer vid operationen är risken för konstant fällning, viktökning och urinläckage.

Det positiva är, eller var för Kiwi som hade väldiga problem var att hon blev gladare, piggare och mer i hormonell balans.

Jag har kastretat samtliga mina hundar, hanar som tik, unge. Min syrras tik kastrerades även hon ung. Mammas tika har kastretas akut när de varit äldre och sjuka.

Riskerna är som nämnts främst inkontenens (vilket ofta medicineras väldigt enkelt på tikar), pälsförändring (vilket jag dock bara sett på hunda som kastretas akut vid sjukdom) och viktökning (vilket handlar om att det kosta mkt energi att producera könsprodukter & hunden helt enkelt behöver mindre mat när den inte längre gör det).

Min tik kastrerade jag innan första löp vilket även ger fördelen att risken att hon får ljuvertumörer är MINIMAL. Den risken ökar snabbt iom varje löp hunden har innan kastrering.

Vare sig min eller syrrans tik har pälsförändringar, problem att hålla vikten eller läcker. Men mammas tikar fick båda pälsförändringar o den ena fick problem m vikten (men det handlade mer om mammas syn på det)

Ta ett snack m veterinären och hör vad din veterinär tycker. Synen om kastrering av hund börjar ändras i sverige och många veterinärer kastrerar numera sina egna hundar i förebyggande syfte.

Olika bud alltså.

Hur vanligt är ljuvertumör hos friska raser?

#3 livmoderinflamation är det vanligaste försäkringsbolagen ersätter (för hundar inte enbart bland tikar!) och ljuvertumörer det tredje vanligaste. Hur vanligt det är bland friska raser vet jag inte.

Jag skulle inte kastrera en frisk tik med normala löp. Det är dels en stor operation, och det finns risker med den. Förutom ovan nämnda, så kan testosteronhelterna hos tiken få henne mer sur mot andra hundar. Man ska oxå vara extremt noga med var i löpcykeln man kastrerar.

Livmoderinflammationer är både läskiga och vanliga. Det borde man kunna kolla statistiken på sin egna ras på. var 3:e goldentik har jag hört något om, och det stämmer efter de golden jag har haft. Juvertumörer behöver inte alls vara något att bekymra sig om. Det beror på hur snabbt de växer och vilken sort de är av.

Här hemma har vi 12 hundar. Av de 4 hanarna är 2 kastrerade nu, då de inte ska avlas på. De med kulorna kvar får behålla sina till de är utvärderade nog för att se om de ska avlas på eller inte. Om inte, och utställningskarriären är över, knipsas de av.

Av tikarna, så har vi 2 äldre, en alaskan husky på 11 år som p-sprutats många år. Inget jag kan rekommendera, då hon har fått juvertumörer av det, men i alla fall redigt hindrats från att tjuvpara sig igen. (hos tidigare ägare har hon tjuvparat sig och fått valpar tre gånger, om jag förstått rätt, innan 4 års ålder). Viodare har vi en oreg sibbe, som inte heller ska avlas på. Hon är kastrerad, då hon av p-sprutan fick tokspel och trodde att hon var i höglöp 2 månader. Hon går upp i vikt av att titta på mat och har fått extremt tjock och luddig päls. Något kinkigare med andra hundar, men hon var rätt sur inna oxå.

Kommer inte att kastrera någon tik fört att slippa oroa mig över tumörer eller livmoderinflammation. Men bra koll på sin hund märker man om det är på gång. Tumörerna känner man, och är man orolig, så tar de en biopsi och ser om de är elakartade och måste opereras bort. Livmoderinflammation märks oxå. Jag upptäckte en innan den ens syntes på röntgen, utan krävde ultraljud. Det var knappt ens var, utan mest slem, i livmodern då.
Kan man sin hund och friskkontrollerar och går igenom, så hinner man in till veterinären i god tid.

#5 det är inte alls självklart och supertydligt m alla livmoderinflammationer! Min mors tik var "ung", och blev lite hängigare, men det var en extremt varm sommar & då hon inte hade feber så tyckte inte veterinären att det var nån ide att komma in. Hennes livmoder läckte ingenting, så hon hade inga onormala flytningar eller nånting som kunde avslöja livmoderinflamation. När hon vägrade äta kyckling åkte mamma dock in akut m henne MOT veterinärens råd (det var ju så varmt så det var ju inte konstigt om hunden var slapp!) och när de röntgade henne hade hon en livmoder tjock som en falukorv (den skall inte ens vara en pennastjocklek & dessutom var hon bara en liten Cavalier). Livmodern var så varfylld att den var nära att brista! och trots detta hade hon aldrig någon feber eller flytningar! Hon var slöare än normalt, drack mer, men åt fram tills dagen då vi åkte in akut m henne och med den värmen som var den sommaren så tyckte "ingen" att det var konstigt m en slö törstig hund.

#6 Nej, det finns självklart fall som är svårare att upptäcka. Men jag tycker fortfarande inte att det är en anledning till att kastrera alla tikar som man inte ska avla på.

Det är en stor operation och komplikationer kan uppstå under op, även om det är ovanligt. Hundar kan dö under narkos, helt utan orsak. Vidare kan de får problem efteråt, som man måste ta med i beaktan. Vissa raser där det är väldigt vanligt kanske man kan förespråka det, men långt ifrån alla raser har så stora problem.

Jag har en Samojed tik som kom från friska föräldrar och har vart frisk, inga problem med löp eller liknande. Hon höll på att dö när hon fick en drastisk livmoderinflammation och vi fick lov att akut operera henne. Helt enkelt kastrera. Hon visade ingenting att hon var sjuk och hon var frisk och pigg tills en dag då hennes små flytningar (ingen större grej) blivit till enorma blodpölar. Hon blev så sjuk på en natt. Vi fick åka akut till en veteinär och de tog hand om henne, opererade och vi fick höra att det var en sådan grov infektion så hon hade kunnat dött vilket sekund som hellst…

Just nu har vi en liten vi vet inte vad (fd. hemlös hund) som ska bli kastrerad snarast och hon vägrar löpa men när hon löper är det länge och massor…

Att kastera en hund kan innebära döden och att hålla den oskastrerad kan innebära döden om man har otur.

Pratade med min granne som kastererat sin ridgeback utan komplikationer. De kastrerade henne för att hon var så grinig och aggressiv tydligen.

Jag är en sådan som helst inte vill göra större ingrepp i onödan, varken på mig själv eller hundarna. Och så kostade grannens operation 8000:- Man vill ju inte vara snål mot hunden men man snyter inte så mycket pengar ur näven på en gång.

Detta med livmoderinflammation låter läskigt.

#9 det var pengar som stoppade mamma från att kastrera sin andra tik i förebyggande syfte, men i slutänden efter 3 dygn hos veterinären över nyår så kostade kalaset ändå lika mkt som en planerad op skulle ha gjort för mamma. Även om försäkringsbolaget ersatte största delen, så blev det så himla dyrt pga hunden var så dålig (låg inne så pass länge) + att det oturligt nog inföll på storhelg (så klart). Dessutom fick hunden lida betydligt mer än om hon hade varit frisk vid ingreppet.

Famljens Siberian Husky blev kastrerad när han var 11 månader. Idag är han 3,5 år. Jag läste på en hel del innan för att veta hur det kan påverka hunden med kastrering. Orsaken till att han blev kastrerad var för att han var helt vild i beteendet trots att han fick motion. Efteråt har han blivit lugnare och lyssnar bättre, men är fortfarande samma glada kille som innan.

Jag håller med som det skrivits ovan att sterilisering och kastering kan förebygga många eventuellt kommande sjukdomar. Kanske man kan titta på hundens familj och se om det finna någon sjukdomshistorik. Finns det inte kanske man bör ställa sig frågan om tikens löpande upplevs problematisk eller inte och om man då vill göra en sterilisering i förebyggande syfte.