Läser man på allt och skaffar sig den information man behöver för att kunna ta hand om och träna en hund så ser jag inte som något problem att skaffa den hund man helst vill ha. Går man bara och köper sig en så får man skylla sig själv, hundägandet blir inte så roligt som det kan vara. Det är dessutom synd om hunden.

Det jag tycker är tråkigt är att "många" köper sig hundar som de sen skyller på rasen att den är som den är eller att de måste träna på ett visst sätt. En rottweiler måste man vara hård mot, en tax är som den är och lyder då den vill osv. Mycket trist inställning.

Alla raser har sina sidor, och sen finns det det individuella oxå. Självklart finns det raser som är lättare att ha än andra. Sen finns det raser som är så svåra att nästan ingen borde ha dem.

Många av tex urhundarna kan vara speciella, och där räcker det knappast att läsa böcker och titta på hundar på TV, eller gå nån skaffa hund-kurs heller. De kan behöva etologi, kynologi och även lite erfarenhet av andra hundar.

Väljer man rätt ras för sitt levnadssätt, och är påläst i modernt hundtänk och hundspråk, borde man klara av det mesta.

Håller med er båda i det ni skriver!

jag håller med ovan =) Tänker även som så att man inte skall köpa en "lättare" hund att "träna" på. Man ska köpa den ras man faktiskt känner för.

I många fall tror jag att vi har tjänat på att Malamuten kan vara en"svår" ras, då vi ställde in oss redan från början på att det kommer bli tufft och andra gånger tror jag att det kan bli precis tvärt om- att man köper en ras som anses "enkel" och sedan tror att allt löser sig av sig själv.

Jag håller också med er. Man ska heller inte tro att vissa raser är mer "barnvänliga" än andra. Några exempel: Jag hade en Dobermann  som var den absolut mest barnvänliga hund man kan tänka sig och rasen är väl inte precis känd för att vara särskilt barnvänlig. En släkting till mig hade en Golden Retriever och den var ilsken mot barn, han lät sig inte ens klappas av barn. Den rasen är det väl många som påstår att den är särskilt barnvänlig. Okej det är måhända 2 undantag, men tål dock att fundera över. "Min" akitauppfödare har med god framgång sålt några akitavalpar till människor som inte haft hund tidigare. Allt handlar nog om viljan hos valpköparen att sätta sig in i sin hunds särskilda behov och om uppfödarens förmåga och vilja att hjälpa sina valpköpare tillrätta.

Sen blir man mörkrädd när man här talas om vissa blandraser, som folk som inte har någon erfarenhet skaffar. Hörde i helgen om en som tagit en kull siberian husky/akita. Tror det kan bli lite tokigt. Eller BC/husky, som sällskapshund till en barnfamilj! På frågan om de skulle jobba med något, var svaret: Ja, kanske då, om hunden vill. Tjoho, en sån blandning kan ju få huskyns motuionsbehov och BCns krav på mental stimulans, allt i ett!

Jag är lite inne på Vattnadals spår. Många av de "riktiga" urhundarna kanske inte är lämpliga förstahundar just för att de har så extremt utpräglat hundspråk, och det tar ju lite tid att lära sig helt och hållet! Och lär sig gör man ju bäst genom att ha en hund på heltid, att träffa och ev. passa hundar lite räcker nog inte…

Men sen att man ska skaffa en icke-krävande sällskapsras som första just för att de är "lättast" säger jag är ren bullshit. Om man verkligen vet vad man vill ha, vet hur olika raser fungerar så ska man ju självklart skaffa en hund som är lämplig för det ändamålet. Själv hade jag en kelpie som förstahund, då jag ville träna och tävla spår, agility, lydnad, mm samt även testa på vallning. Då vore det ju bara idiotiskt att skaffa en fransk bulldog t.ex… För precis som du skriver, Sara, att man har haft en "lättare" sällskapsras innan behöver ju inte alls betyda att man klarar av en mer krävande ras senare bättre än en som inte haft hund innan…

#6 Ja usch, sånt är riktigt hemskt! BC- samt schäferblandningar hör man ju ofta om att folk skaffar som sällskapsraser… Det är riktigt läskigt faktiskt.

Angående det här med att läsa hundspråk så måste jag inflika: många raser/individer är ju helt värdelösa eller mindre bra på språk. Bara för att man haft hund förut betyder det inte att man haft chans att läsa och lära signaler och språk, då måste man haft en hund som haft hyfsat språk i så fall.

#8 Jojo, självklart. Men de flesta hundar har väl åtminstone mer eller mindre vettigt hundspråk, så förhoppningsvis lär man sig en del i alla fall. Sen är det ju så att man kan inte vara helt förberedd för något nytt, oavsett hur man haft det innan. Sen när det kommer till hundar ändras det ju ständigt hur man "ska" bete sig och träna hunden. Min mamma exempelvis, hade flera hundar när hon var ung som hon tränade och tävlade med. Men hon var ju upplärd efter "gamla skolan" och fick ju lära om helt och hållet när vi skaffade Mexx, för träningen som förespråkas nu är ju helt annorlunda.

Nä, med öppet sinne och sunt förnuft kommer man långt tror jag. Då kan man nog fixa en "svårare" ras som första hund utan större problem, medan en person som är väldigt sluten och inte tar till sig så mycket utifrån eller tänker så mycket själv antagligen inte fixar en "svårare" ras ens som tionde hund… Så det mesta beror nog på ägaren själv och inte hundrasen.

#9 Det håller jag helt med om, är man öppen för att lära så är man en bra bit på väg!

Jag är väl ganska anti att nybörjare köper en krävande hund som första hund. Allrahelst om man har liten eller ingen erfarenhet av hundar sedan tidigare.

Detta pga. att har man inte haft hund sedan tidigare, och köper en hund som tex kelpie, dobermann, schäfer… som har ganska stora krav på vad de behöver för att må. Hur kan de då veta att deras intresse är att träna med hund så pass stort som de raserna kräver för att må bra? Där ser jag hellre att de kanske aldrig har haft efen hund innan, men genom kompisar och bekanta har fått en bra chans att prova på hur mycket jobb det egentligen är att ha en jobbande hund.

Alt. om det är mer husky-typen som kräver mycket motion, att de redan har en livsstil som passar ihop med hunden. Tex springer/cyklar/motionerar mycket och vill ha en kompis på promenaderna.

Många gånger när jag har läst vad en första gångshundägare tänker göra med sina hundar, har många tänkt lägga om ganska mycket i sitt liv. Men är det "önsketänkande" från deras sida att de kommer att trivas med det "nya" livet?

#11 Men bara för att man inte haft någon hund själv förut så betyder det ju inte att man inte har erfarenhet. Man kan ju tränat och haft hand om andras hundar i flera år, läst på en massa och varit i kontakt med erfarna personer, gått kurser, till och med vara utbildad instruktör eller liknande, utan att ha haft tillfälle att ha egen hund tidigare.

Jag ger inte heller mycket för första ägare som vill ha en hund att "promenera med". Men dessa personer tror jag tyvärr inte förberedda oavsett vad de skaffar för ras. Är så tråkigt med alla "sällskapsraser" eller lättare raser som inte sparkar rakt ut när de blir understimulerade, som oftas får nöja sig med några promenader runt kvarteret.

Det har blivit "inne" att ha en liten hund, eller en hund överhuvudtaget, och jag ser hela tiden folk som skaffar hund utan att anstränga sig minsta lilla för att ta reda på vad en hund faktiskt kräver. Det, och all oseriös avel som leder till fler och fler hundar som cirkulerar på Blocket, kommer så sakta men säkert sätta hundarna i samma situation som katterna i Sverige är i idag om det får fortgå.

Nu svävade jag ut helt här på slutet, ursäkta

#12 Det var det jag försökte få fram i inlägget ovanför. Jag har absolut inget emot att någon köper en väldigt krävande hund som första hund, OM de har någorlunda koll på vad de ger sig in på. Tex via tidigare erfarenhet av rasen/andra raser med liknande behov.

Däremot är jag väldigt skeptisk till den som har liten till ingen hunderfarenhet i botten, som har läst på om rasen, tittat på utställningar och bestämmer sig för tex en trev. Helt enkelt för att jag inte tror att det går att föreställa sig hur mycket livet kommer att förändras. Hur det är att vara tvungen att jobba sin hund mentalt 4-7 dagar/vecka. Svårt att hitta hundvakt under längre tid (tex 1 vecka) som klarar av att ge hunden allt den behöver + allt annat som tillkommer.

Sen finns det alltid de som lyckas riktigt bra, och verkligen hittade sin ras på första försöket.

#13 Då förstår jag