Jag hör både här och där att min (japansk spets) ras ska vara skällig. (Skällighet klassas faktiskt som fel i standarden.) Själv har jag träffat många hundar av rasen och har ärligt talat bara mött en som skäller i tid och otid.

Min egen skäller när han är riktigt, riktigt uppe i varv, till exempel när jag kommer hem eller annars när han är väldigt glad. Samt när han ska "varna", när det ringer på dörren eller liknande.

Har träffat flera som sagt saker i stil med "Men oj, vilken ovanlig spets som inte skäller!". Min uppfattning är att många verkar ta för givet att spetsar alltid är skälliga eller lättare än andra raser blir det.

Hmm, våra skäller ju knappt alls, vilket är rastypiskt, att inte skälla alltså. Ego kan muffla lite om han ser/hör nåt läskigt, dvs larma.

Annars har de små konserter där de ylar. Så gott som alltid en stund efter middagen serverats och vi hunnit in. Givetvis när vi kommer hem, samt för vissa gäster, men långt ifrån alla.

#2 Hihi, men din ras är ju känd för istället just det - serenaderna!

mina hundar låter massor! både då jag tycker det är ok o då jag ber dem att hålla käften. Många tycker nog att vi har skälliga hundar, men jag ser det inte som ett jätteproblem och har således inte försökt träna bort det. Sen ylar vi ihop när jag känner för det ;)

Det beror väl mycket på ras också, men många spetsar just har väl närmare till skall än många andra hundar. Sen är det ju självklart individuellt också… Och även vad folk ser som "skälligt". Någon kanske tycker en hund är skällig först när den skäller i nästan alla lägen, en annan tycker att en hund som skäller när man kommer hem är skällig osv…

Men ja, nu har jag ju ingen hund själv, men den ras i gruppen som står mig närmast, isländsk fårhund, är en ras som har väldigt nära till skall. Självklart inte i tid och otid, men i de lägen där den "ska" skälla. Det är ju en fårhund som ska valla och vakta gården och fårflocken, vilket betyder att när den t.ex släpps ut vill den skälla lite för att visa att "här är jag och det här är mitt". Den kan även ofta skälla åt stora fåglar, flygplan och liknande - sånt där som skulle kunna vara en fara för en ev. fårflock…

Så att få bort skallet helt på en islänning är väl näst intill omöjligt, dock kan man ju försöka se till att det inte blir mer än i just såna lägen, och enbart nåt skall, så är det bra när man säger till. Där har det väl mycket med uppfostran att göra. Men även hund till hund. Jag har träffat såna som skällt väldigt mycket, dock har det varit gårdshundar, som gått lösa ute på gården, och då blir det väl mer sånt. "Min" Ulf däremot är en mycket speciell herre, som i stort sett inte skäller alls… Vilket även ärvts ner till hans avkommor. Dock är det ytterst ovanligt, och där har vi alltså isländska fårhundsmänniskor som reagerar på tystheten.

Beror nog på individen inom samma ras.
Jag har tre keesar och en är väldigt alert och nyfiken..och har lätt för skall.
Medan de andra två är betydligt lugnare och mindre för skall.

De individuella skillnaderna är säkert stora. Vår Akita är ovanligt skällig, men detta tror jag beror på att vi tidigare bodde väldigt enskilt och på att jag är hörselskadad. Vår Samojed är nog istället ovanligt tyst för att vara Samojed, han har tidigare basat i en hundgård innan käre sambon tog hand om honom. Ute kan han skälla på förbipasserande hundar, inne skäller han bara när det är dags för prommis
Det sägs att om man kan lära sin hund att skälla på uppmaning så kan man också lättare lära den att vara tyst.

Vår isländare införskaffades som valp då vi bodde i ett villaområde - oerhört lättlärd, söt på alla vis och eftersom vi vissta att rasen kunde "vara skällig" gränsattes detta från början. Hon skällde bara om någon kom eller om vi busade med varandra… helt OK.

Efter att vi flyttat till landet och hade våra egna djur utanför fönstret började hon "tokrusa" mot hagarna och skälla för att få fart på kor, getter, grisar, hästar etc (aldrig ankor, gäss och höns).
Vi får ta i ganska rejält för att få henne att tystna (så hon ger sig om man säger till) men samma visa varje gång hon kommer ut, varje dag året runt. Inte så att hon "inser" att vi inte vill att hon skäller…

Jag har nog mer än en gång sagt "stämbandsoperation" istället för "tyst"  

En underbara ras. Hon sitter gärna ute på gårdsplanen hela dagarna, och vandrar inte iväg. Världens snällaste och goa på alla sätt - men skallen ÄR jobbiga.