Eros är liten och det behövs inte så mycket styrka för att hålla honom om det skulle vara något. Men det som bekymrar mig är andra hundar. Kommer det en annan hund lös, eller ändå fram till honom, och det blir ett bråk - vill jag då att ett barn ska hålla i kopplet? Nej! Så jag tycker att barn ska endast gå med hundar så länge en vuxen har uppsikt eller är med. Sedan beror det såklart mycket på barnet också, hur mogen denna är, hur hundvan osv.

När det gäller lösa hundar med mattar och hussar utan kontroll så blir jag tokig… Jag fattar inte varför man har sin hund lös när man vet att den inte är hundra på inkallning. Även om deras egen hund är "snäll" så ska de ju knappast lita på att min är det. Jag har ingen lust att betala vet. räkningar för att min hund biter en tossig hund som kommer framspringande, med en ännu tossigare matte efter sig… Visst, misstag kan hända alla. Man måste ju också börja någonstans med inkallningsträningen, men när man möter samma hundar lösa och utan pli flera gånger blir man bra irriterad.

Ja precis. Och OKEJ om det händer avmisstag: man ber väl ändå om ursäkt.

Och sen om de har en lös hund som de inte har lust att koppla, men som gärna springer fram till andra hundar, tycker jag att de bör ropa och fråga om det är okej. Är det inte okej så gör man väl ändå allt för att stoppa sin egen hund. Det handlar ju inte bara om min och min hunds säkerhet utan framför allt deras egen hunds.

Har man en hund som man vet springer fram till andra hundar tycker jag inte ska ha den lös alls förrän man kan se till att den inte gör det. Blir superirriterad på sånt här

Där jag bodde förut fanns det ett par med en JRT och den var tamejsjutton alltid lös, sprang ut i vägen och fram till alla hundar som gick förbi - men det var tydligen helt onödigt att sätta koppel på den. Dessutom var det förbjudet att ha djur lösa på området. Eros hamnade i bråk med den en gång och jag var så arg så jag kokade efteråt, sedan höll de sig faktiskt borta från mig tills jag flyttade.

Jag har kämpat jättehårt för att få Eros säker vid hundmöten, kul när idioter förstör det och man får börja om och om igen. Efter incidenten med JRT:n avskyr han alla hundar av den typen vi möter och det är inte heller så kul.

Jag tycker oxå det är fruktansvärt hur både barn får gå med stora hundar samt folk som har sina hundar lösa.

Man kan aldrig vara helt säker på sin hund gentemot andra hundar, det finns alltid någon som skickar ut felaktiga signaler och det blir bråk.

Jag vet ju bara hur min äldsta hund reagerar på lösa hundar då jag går med dom i koppel, speciellt när dom springer. Sen om det är någon hund som kommer rusande emot henne så blir hon sur. Sånt tolererar hon inte (alltså läs burdust).

Här på området så ser man både det ena å det andra.

Förra vintern var jag ute och gick med mina två i koppel kring 1 på natten, sen hör jag något komma springade. En stor lös hund!! Hon springer rakt mot mina och tacklar dom med sin bog. Jag blev förbannad och kortade in kopplet på mina å sen försökte jag fösa bort hunden med benet. Husse kommer gående å jag skriker åt han att koppla hunden. Då började han käftas med mig å påstod att jag var onykter å att jag borde gå hem å sova istället. Var det någon som var onykter så var det han.

Denna gång hade jag inte mobilen med mig så kunde inte ringa polisen. Men som tur är så har jag adlrig stött på honom fler gånger här.

Skönt att ni håller med mig. Så mycket människor jag stöter på som låter sådant hända och beter sig på det viset så har jag liksom börjat undra om det är mig det är fel på.

Och det är just det, som Sara säger. Jag har också - och gör fortfaranade - kämpat som en dåre med Kitos psyke. Han har blivit SÅ mycket bättre med hundmöten och liknande, men att man fortfarande ska gå runt och träffa på sådana människor med hundar där man kan riskera att hamna på ruta ett igen - det är frustrerande!

Jag tycker det är så fruktansvärt oansvarigt sånt här.

Har råkat ut för lösa hundar som attackerat mer än mitt psyke har kunnat tackla så jag har fått jobbat hårt med mig själv för att komma över de. Blade har alltid klarat sig fysikt men mentalt har de såklart blivit saker som tagit många månader att arbeta bort för både honom och mig.

Men de är hemskt, att man ska behöva straffas och må dåligt bara för att de ska va så svårt att hålla koll på hundarna.

Nu hoppas man att de ska få vara nog så att blade slipper råka ut något mera. Och hoppas att min lapska valp aldrig ska behöva utsättas för de.

Jag skulle aldrig någonsin släppa en hund lös som inte kom på inkallning inte heller låta min hundar springa fram till hundar som jag inte vet hur dem är.

Jag tycker det är fruktansvärt oansvarigt att låta så små barn vara ute med hundar vare sig de är stora eller små.

Min jack russel skulle inte ha nått problem att dra sig från ett barn om de sprang ett rådjur eller annat vilt framför nosen på honom tom jag får hålla i riktigt ordentligt för att inte tappa greppet då. Sen är de också barnet som får leva med skuld om de händer hunden något. Om hunden blir påhoppad och kanske dödad.

Najjje…de blev dubbla inlägg. ;(

Ja, och på tal om hur psyket rubbas hos hundar. Nu har jag bara erfarnhet utav min egen basenji, men jag kan tänka mig att alla urhundar drabbas extra hårt vid sådana händelser. Det betsar sig fast i hjärnan på dem och saker som en gång skrämt dem kommer vara extremt svårt att lita på igen. De är ju halvvilda …

Nu är det ju också individuellt, men om vi jämför såhär; Hade Kito varit en pudel, tex, tror jag att han inte hade haft kvar de problem han har nu eftersom tre, snart fyra år har gått. Jag tror starkt på att det är urhundsegenskapen som bidrar till att sådana hundar har svårt att lita på det som skrämt dem.

Usch jag hatar att saker och ting kan vara så förödande.

Och vet ni vad? Förstår ni inte det jag skrev så förstår jag er; jag är otroligt ofokuserad känner jag. x( Kanske inte borde skriva alls! Hah

Försöker yra till något jag med.

Tror att många av urhundstyp har lätt att lagra negativa minnesbilder, det som av många kanske felaktigt kallas vek hund. De har helt enkelt lätt att komma ihåg läskiga saker. Motsatsen är väl en spaniel, som inte lagrar negativa minnesbilder alls.

Jag skulle aldrig låta ett barn hålla i ett koppel. Inte på en valp eller unghund, då de kan bli skrämda. Inte heller på en vuxen hund som kan ställa till det. Möjligen på en gammal hund (läs stapplande gammal) om jag är med och håller koll.

Något att tänka på, är att vi som ägare står det med totalt ansvar, även om grannes unge håller i kopplet.

Har gått/stått med hund i koppel och blivit påflugen av främmande hundar ett flertal gånger. Har hittills alltid hunnit mellan och motat bort dem.
En enda gång har jag varit på andra sidan. Kan lova att det var så oändligt mkt jobbigare än att få sin hund påflugen.
Släppte loss Vidar framför ytterdörren, och precis då gick grannen av sin tomt med sina hundar. Vidar var egentligen jätterädd för dem (han visste inte att de var små då de hade sutterängtomt och var i hans ögonhöjd innanför deras staket)och attackerade dem. Ett jätteskutt över staketet, så var han där. En hivade han iväg en bit, den andra jagade han, och vi fick tag på honom innan något hann hända. Den första blev rädd och det satt i länge, den andra var det inga problem med. Kan dock erkänna att det var det värsta jag varit med om.

Vidar fick självklart aldrig mer vara lös på tomten, bara låååångt ute i skogen där inga hundar kunde dyka upp. Låter knappt Krister hålla i Vidars koppel nu…
Han är lite speciell med sina rädslor, även om han är bättre sen vi flyttade till skogs och han inte längre äter majs.

Vet även hur det känns att efter månaders träning med hundmöten som gått bra, och att ha nått framsteg. Minns när vi kunde möta hundar och jag bara kunde klicka och Vidar satte sig och väntade på sitt godissök i diket (då kunde hundarna oassera honom mkt nära). Sen raserades detta arbete helt av en lös hund som rusade fram.

Sånt här är jobbigt. Det enda man kan göra är att jobba på, träna med sin ängsliga hund på ett bra sätt och träna träna träna!

#8 Jag tog bort det ena

Jag tycker de lagras bra på hundar som inte är av urhundstyp med faktiskt. :) Sen tror jag en väldigt stor del ligger i oss själva. Vi blir ju också drabbade.

#11 Tack. :D

#12

Hm, jag som har en urhund med problem har svårt att hålla med dig. Visst är det fortfarande individuellt, men jag tror verkligen urhundar har svårare för att lita på något som först skadat dem.

Men visst drabbar det hårt på en "vanlig" hund också! De kan dock vara lättare att övertala.

#14 En terrier är inte lätt att övertala om den inte vill och jag kan lova dig att minnet är utomordentligt bra. :) Min urhund har ju aldrig blivit påhoppad så de kan jag ju inte svara på om de skulle drabba honom värre än min andra hund.

Min terrier har blivit påhoppad 5 gr och det har varit allt annat än lätt, för både honom och mig.

Min mosters urhund hade inte svårt att få tillbaka sitt självförtroende efter att ha blivit anfallen. Jag tror de handlar mycket hur man är själv som människa också. Har man svårt att släppa och gå vidare har också hunden de.

Är man åt andra sidan ruskit säker på sig själv så känner hunden de och man ger ett tryggt intryck för hunden. Sen finns de ju alltid undantag. Men jag vågar faktiskt säga att en urhund inte behöver ha de svårare än andra hundar många gr. :) Tror det är väldigt indivuduellt från hund till hund och hur de hela gick till, i vilken grad.

#15

Ja, jag håller med mig att det är högst individuellt och beror mycket, mycket på ägaren. En border terrier kan drabbas lika hårt som en basenji, men jag håller fast i det jag har sagt - ändå. :P Nu har ju Kito en långt taskig bakgrund efter sig så jag har ju egentligen inte någon erfarenhet av en urhund som HAR varit hundra procent säker från början men sen "skadats". Så det kanske inte behöver vara så allvarligt som jag tror. Men ändå, som sagt tror jag urhundar, i sin allmänhet, kan vara mer förödande om de skräms. Åtminstone hos basenji där min erfarenhet och mest kunskap ligger, just pga deras "vildhet"~

Eller hur jag ska uttrycka alltsammans.

#16 Ja alla tycker vi på vårt sätt:P hehe!

Jag säger inte att de absolut inte är så. Men jag tror defenetivt att de inte alltid är så. Haha va luddigt de blev på nått sätt. :P

Hursomhelst är de tråkit när man ska träffa på folk med lösa hundar som verkligen inte fattar att de dem gör är fel eller överhuvudtaget inte bryr sig.

När min jack russel blev påhoppad av en husky, så bad inte ens ägaren om ursäkt eller frågade om min hund mådde bra? Hur kan man vara så..

Jag fick bort huskyn från min hund som då sprang hundra meter bort och flög på en golden och slet upp hela örat på den. När jag kollat så blade var ok fysiskt så gick jag dit..och när jag tillslut frågar hur hon har mage att inte be om ursäkt eller fråga hur min hund mår så säger hon med dålig attityd, Amen fölåt da!..Vilka människor de finns säger jag bara. Hua..

Jo men precis. Alltså, att det finns sååå mycket oartiga människor! Det är inte klokt! Tänk då hur de är mot sina hundar …

Håller med, ja man blir ju ännu argare om dom bara går därifrån om den hunden då anfallit eller dylikt ens hund. Eller ja det är ju en sak om ett barn går ut med en säker hund som barnet orkar också(t.ex jag orkade min Schäfer/Vita herdehund när han stretade/drog som mest när det kom andra hanhundar också, då var jag väl kanske 11 år) Men då ska man ju veta om man verkligen orkar hålla hunden ocskå. I övrigt fall kunde han gå fot utan problem. Var bara när det kom andra hanhundar han, ja han var väldigt osäker mot dem(När han var yngre hade andra hundar varit "elaka" mot han och tagit hans mat m.m)