Det är ju massor att ta hänsyn till. Främst ska de följa rasstandarden och huvudsyftet med rasen, annars är det inte att tänka på. De ska minst ha fått en 2:a, men egentligen bör de ju ha 1:or och nåt CK för att vara bra rasrepresentanter. Tittar inte alls påSKKs utställningsresultat, då de flesta domare dömer fram showisar som inte har en vinkel rätt för att kunna jobba. Det ska vara rasentusiaster som dömer hundarna efter rasstandarden som arhbetande hund, för att jag ska ta åt mig.

Vidare ska de vara funktionella. I vårt fall ska huskyn ha dragglädje, hålla för att dra lättare last i måttligt tempo långa sträckor. Är de bra ledarhundsämnen är det bättre ändå.
En golden ska ha rätt mentalitet och gärna visa framfötterna i någon typ av aktivitet som jakt, apportering, viltspår ed.

Sen bör de oxå vara trevliga med folk, fungera fint med andra hundar och vara friska.

Jag har en avelshund men har inte själv varit aktiv i hans användning. Men håller ändå med om att det är mycket som ska stämma in för att en hund ska bli aktuell för avel och man ska vara kräsen.

Det vi tittar på är att den ska vara efter rasstandarden. Och där håller jag med "Vattnadal" Hunden ska vara ställd på en ras utställning med riktig konkurens och vettiga domare.

Det viktigaste är nog jaktegenskaperna. Och mentaliteten. Och att hunden är sund och frisk.

Man går ju även in och tittar på avelsdata några generationer bakåt. Skk,s data är mycket till hjälp. Där kan man också fejka en stamtavla för den kommande valpen och se inavels graden. Och den ska helst ligga på 0,0%.

Jag puttar upp denna tråd då jag inte lagt märke till den tidigare .

Jag håller med er andra! Hunden skall vara efter rasstandard, helst vara ställd för ett par olika domare så man ser ett snitt på hunden. Mentaliteten tycker jag är väldigt viktig, givetvis även sundhet och friskheten.

Skulle nog kunna tänka mig att använda en medelmåttig hund, alltså kanske itne gått så väldigt bra på utställning men har väldigt bra linjer och har en väldigt bra mentalitet. Men där är man väldigt noga med att välja en hane som självklart väger upp tikens nackdelar.

Jag brukar försöka kolla ända till 6-7 led bakåt i bådas stamtavla innan jag väljer avelshund.

Att göra en linjeavel är något som jag tycker är bra att göra, man "triggar" fram eventuella sjukdomar och kan lättare härleda till vart dom kommer ifrån. Gör man alltid total utavling så är det svårt att leta reda på var det kommer ifrån. Sen har inte vi så väldigt stor avelsbas på Samojederna. Men blir mer och mer pga import har ökat markant inom vår ras. Det är något som både är possitvt och negativt.

Det som inte går att tumma på i min värld är temperamentet/mentaliteten. Den tycker jag kan delas in i två delar. Dels hur hunden är till vardags, att leva med helt enkelt, och dels hur den är i förhållande till det användningsområde rasen är framtagen för (och/eller har idag). Den allmänna "trevligheten" och att hunden inte har omotiverade rädslor tummar jag aldrig på! Hälsa är precis lika viktigt och där är fel som drabbar hunden klart viktigare än fel som hunden lever ett lika bra liv med (ledfel eller allergier t ex är mycket värre än kryptorchism). Först därefter kommer utseende vilket inte nödvändigtvis måste vara kopplat till uställningsresultat. Hittar jag en hane jag tror på vars ägare inte är det minsta utställningsintresserad kan jag mycket väl tänka mig att använda honom i avel om han har visat vad han går för på andra områden. En duktig arbetshund som även upp i åldern klarar att göra vad rasen ska göra har en funktionell exteriör. Det är många gånger viktigare än att den kan flyta runt ett par varv i en utställningsring. (Speciellt blir galopperande raser drabbade eftersom hundar på utställning alltid bara visas i trav. Faktiskt gör detta att utställningarna kan komma att förändra hela rasens arbetssätt på ett negativt sätt…).

Som Jonna75 skriver är det viktigt att djuren kompletterar varandra. Det gäller att ta av sig kärkleksglasögonen och se sin tiks svagheter! Tror man inte att hon har några ska man inte vara uppfödare. Även hanen har självklart svagheter och dessa ska på samma sätt kompenseras av att tiken har dessa egenskaper.

Självklart ska avelsdjuren inte vara nära besläktade, men att sätta 0% inavelsgrad (räknat på 5-6 generationer) som ett krav  är i mina ögon helt omöjligt. Då måste man inom de flesta raser kompromissa med så mycket annat att jag inte tror att det blir något vettigt alls av det. Långt viktigare än minimal inavelsgrad är kännedom om individerna i stamtavlan, vad de har lämnat och därmed vad de bär på (önskvärt och icke önskvärt). Här kan man många gånger ha stor nytta av avelsråden. Man ska inte glömma att inavel bryts på en generation (under förutsättning att det finns obesläktat att para med förstås)!