Erfarenhet av xolo?
Jag och sambon är nyfikna på xoloitzcuintli, alltså mexikansk nakenhund. Jag är allergisk med tål nakenhundar. Vi har kollat en hel del på Chinese crested men sambon vill gärna ha något lite större. Och xolo kommer ju i tre storlekar så. :)
Jag har läst vad jag kunnat komma över (den verkar rätt ovanlig) och det verkar vara en väldigt trevlig ras. Men jag skulle vilja höra om folks egna erfarenhet av den.
Så du som har eller har haft en xolo får gärna berätta lite om den. :)
Mina föräldrar hade en när jag var 7 år fram tills jag fyllde 16!
När vi först åkte och tittade på henne så såg hon ut som en liten flodhäst i mini format! Himla söt var hon.
Otroligt glad, social och framåt.
Sedan kom dagen då vi hämtade henne och guuuud vilket monster, vet inte vad det var som provocerade men mig och min syster skulle hon jaga. Hon var väldigt bra med barn, vi kunde gå med henne själva 8 år gamla utan att hon gjorde dumheter.
När hunden senare växte upp så vart hon dock en jävel på att rymma. Allting annat var mer intressant. Otroligt snabb också för den delen.
Vi råkade tappa henne några gånger - då var hon direkt hemma utanför porten hur långt vi än gått, då var det bara att promenera och hämta henne vid porten igen.
Hon hatade regn, var envis som en åsna - lade tassen över kopplet om hon inte ville gå i det blöta regnet, hon kunde fortsätta hålla trots att du lockade med godis, försökte vänta ut henne, hon gav sig INTE på den punkten någonsin så det enda man kunde göra var att välja en annan väg som accepterades utav damen eller vända hem. Vi valde såklart en annan väg ;)
På sommaren solade hon så hon blev kolsvart. Fanns det minsta solfläck som lyste in genom persiennerna så skulle hon ligga där.
Smörja in huden är viktigt, solskyddsfaktor. Annars bränner de sig lätt - de älskar ofta solen och kan ligga där i timmar. Våran gjorde det iallafall.
Exem mot gräs hade hon också, så att gå på gräs var inte speciellt kul och hon gnagde mycket på sina fötter.
När hon växte upp efter 2 års åldern var hon lite utav en surtant, men endå tålmodig samt envis. Samtidigt snäll mot alla hon träffade. Hundar hade hon aningen svårt för om det var en tik, var det en papillion så kvittade det. (hon hade en förkärlek för dessa av någon anledning!)
Med den andra valpen var hon extremt tålmodig. Valpen kunde hoppa på hennes rygg med tassar, bita i svansen utan att hon röt till. Hon bara väntade ut valpen tills den tröttnade - så envis var hon.
Nåväl. Detta är min erfarenhet, har ingen aning om envishet är vanligt inom rasen dock men det var hon! :)
#2 Fin! Grattis 🙂
Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar
Vad fin! :)
Sajtvärd för Vallhundar, Pälsvård & Klickerträning.
Medarbetare hos Hundar & Lantdjur.