Vi har en tik på 5 år som vi har haft i 4 år nu. Hon hoppade direkt in i vår bil när vi hämtade henne, sov under hela resan, nosade nöjt i sitt nya hem och varken skällde eller tjöt en endaste gång.

Hon har nästan aldrig varit ensam hemma (och när hon är det så sover hon) under dessa år, hon har fått kvalité foder, godis och ben. Varierande sysselsättning och motion (men blir en riktigt soffa-hund när man är sjuk eller det är dåligt väder ute).
Hon är lugn, anpassningsbar, världens snällaste, trygg, ja, hon har allt MEN nu till problemet för mig och min sambo:

Exempel 1:
När min sambo kommer hem, och jag är borta, så ignorerar hon totalt min sambo och kollar efter mig. När hon inser att jag inte kommer går och hon lägger sig och kommer aldrig fram/tittar inte ens mot min sambo.

Exempel 2:
När vi båda är hemma blir hon som galen i min sambo. Hon följer varje steg han tar, hon vill kela med honom och vara honom nära hela tiden. Men med mig backar hon undan när jag ens kommer i närheten.

Exempel 3:
När jag är ensam hemma med henne så ligger hon alltid i ett annat rum. Hon kommer aldrig fram till mig, vickar aldrig på svansen, vill inte gå på promenad, går inte att bjuda till lek eller träning.

Exempel 4:
Hon kommer aldrig fram till en någon gång under dagen, men så fort man prasslar med mat så kommer hon som ett skott och tigger (fast vi aldrig ger hennes mat vid bordet).

Exempel 5:
Om vi är ute och går så är hon i sin egna värld, hon ser aldrig om vi är i närheten utan tappar bort oss och är inte brydd om det. Hon kan gå jättelångt före utan att stanna och kolla om vi är med. Säger man "stanna", "vänta", så stannar hon oftast direkt MEN hon kollar aldrig bakåt mot en.
Ibland kan hon även lägga dövörat till, då kan man stå och ropa på henne som en galning, men hon bryr sig inte. Men så fort man hukar sig ner och klappar en annan hund, så kommer hon på en halv sekund och knuffar bort den andra hunden och kryper upp i famnen på en. När hunden inte försöker komma i närheten av oss, så ignorerar hon oss igen.

Jag är hundinstruktör, vi båda är hundvana och har haft rasen hon är (alla de har varit familjekära och sociala) samt liknade raser i många år. Vi använder mjuka metoder, blir aldrig arga och har aldrig gjort något fysiskt eller psykiskt mot henne eller något annat djur. Jag har gett hennes egna kurser, men även gått på andras kurser med henne i olika saker. Till och med valpkurs.

Vi har kämpat och försökt i 4 år att komma henne närmare, men det slutar alltid med att vi känner oss utnyttjade, besvikna och odugliga som matte och husse och som främlingar.
Vi har dock aldrig omplacerat en hund tidigare, men vi känner inget för henne längre mer än att vi tycker det är tråkigt att vi aldrig ska få komma henne nära. Vi funderar därför på att omplacera henne till mina eller min sambos föräldrar.

Om hon beter sig så här mot andra människor också så finns risken att de tröttnar och omplacerar, och den risken tänker inte vi ta, så antingen till någon familjemedlem eller får hon stanna kvar. Men då finns också risken att hon blir svartsjuk och falsk när vi har en annan hund (vi har nämligen suttit hundvakt och då har hon plötsligt blivit den hund som vi alltid drömt om, men så fort hunden åker hem så ignorerar hon oss igen).

Vad gör vi fel ? Vad är det med våran hund ? Och vad ska vi egentligen göra ?