De första 14 dagarna med valparna. Det är lätt att sitta och bara drömma sig bort till ljudet av tissande små munnar, gnyenden och en lycklig mammas belåtna suckar. Lukten de första veckorna är bara mysig, söt och valpig. Tur att jag vet vad som komma skall!
Drífa visade sig vara precis en så bra mamma som vi trodde. Hon fick kopplas i valplådan och formligan slitas ur den för att kunna rastas.
Första dagarna vägrade hon gå mer än ett varv runt huset, en snabb kiss, sen var det klart. Då hon investerade lite väl bra i valparna tog vi bort filten hon hade som tak på lyan och lät ljuset sätta hennes hormoner på lite vettigare nivåer. Ganska snart fick det effekt och hon gillade tanken på att röra sig igen. Vi började därför gå 2-3 promenader på 20-30 min om dagen med henne.
Mat gick det att få i henne igen. Fast helst skulle det vara kött ändå, så charkdisken på jobbet rensades ständigt på kött med kort datum. Fläskkött med lite ben i var en favorit, samt alla möjliga sorters biffar, stekar och färs.
Vi bäddade valplådan med tidningar och en fleecefilt. Detta räckte väl till i början. Vi hann aldrig med på att ta rätt efter valparna.
Tidningarna underst märktes det inget på heller, mer än att de var knöliga ibland. Filten byttes dagligen, och vi tackar IKEA för deras utmärkta tajming med rea på fleecefiltar.
Vi hade förbud för vänner och bekanta att hälsa på oss de första 2 veckorna. Detta både för att inte oroa Drífa, men även för smittrisken på de små.
De enda som släpptes in i huset var Kharina som bodde här första dagarna för att hjälpa till med rastning av mamman, samt mina föräldrar som även de hjälpte till med rastningen av Drífa.
Vidar fortsatte att ta sitt faderskap på allvar. Lite läskiga må de vara, men de är på något vis hans ansvar. Han ställde snabbt upp på att vara inne i huset och hjälpa till att vakta mor och barn när vi var borta.
Vi vägde valparna varannan dag första veckan, sen bara en gång i veckan. Här följer en kort rapport om viktökningen från 23/11 då de föddes till 2 v vikten den 7/12.
Ubbe: 23/11 505 g, 25/11 525 g, 26/11 610 g, 28/11 725 g, 30/11 870 g, 7/12 1,5 kg.
Embla: 23/11 490 g, 25/11 525 g, 26/11 595 g, 28/11 715 g, 30/11 835 g, 7/12 1,3 kg.
Aslak: 23/11 545 g, 25/11 575 g, 26/11 625 g, 28/11 765 g, 30/11 925g, 7/12 1,5 kg.
Kraka: 23/11 460 g, 25/11 485 g, 26/11 545 g, 28/11 680, 30/11 795, 7/12 1,3 kg.
Skade: 23/11 493 g, 25/11 530 g, 26/11 600 g, 28/11 705 g, 30/11 845 g, 7/12 1,28 kg.
Fenja: 23/11 475 g, 25/11 525 g, 26/11 600 g, 28/11 750 g, 30/11 875 g, 7/12 1,5 kg.
Bestla: 23/11 490g, 25/11 525 g, 26/11 575g, 28/11 710 g, 30/11 830 g, 7/12 1,3 kg.
Fenja var snabbt lika stor som grabbarna, och tävlade med Aslak om att äta. Dessa två började tidigt visa sina personligheter. Mat är viktigt, helt enkelt. Aslak visade snabbt även stor talang på att sova härligt avslappnat och hur som helst.
En dag blev de små bättre på att hasa omkring, nästa försökte de resa sig. Mot slutet av andra veckan kunde flera av dem ta små stapplande steg i valplådan.
När valparna var 12 dagar matade vi fortfarande Drífa i valplådan. Middagen den dagen var det vanliga torrfodret i ljummet vatten, inte uppblött, men med sn stor slurk grädde som smakförstärkare. Fenja kände lukten och kravlade sig bestämt fram till skålen för att smaka. Vi hindrade henne dock, då det var ouppblött, och kanske lite väl tidigt oxå?
En husky är signalkänslig och kan lätt knäckas om man kör med för hårda uppfostringsmetoder.
Jag är van vid monster, så det ska nog inte vara några problem... 
