Hälsa

Epilepsi

2009-10-19 22:03 #0 av: Jonna75

Min berättelse om hur det är att ha en hund som får epilepsi, samt fakta om sjukdomen som drabbar en del hundar.

Då jag valde att ta bort min första hund efter att han fick väldigt kraftiga epilepsianfall så känner jag att jag vill informera om denna ganska skrämmande sjukdom.

Min hund (en finsk spets) blev tyvärr endast 5,5 år gammal innan jag valde att ta bort honom istället för att medicinera. Detta beslut tog jag efter mycket diskuterande med veterinärer och rasklubben. Han hade anfall som varade upp till 15 minuter. Dessa var bland dom värsta minuterna jag har varit med om. Man känner sig verkligen hjälplös när man väl vet vad det är frågan om. Tyvärr kan man inte göra så mycket när de väl har anfallet. Det bästa är att eventuellt flytta undan saker så hunden inte kan göra sig illa på något, samt att dämpa belysningen och låta hunden vara ifred tills anfallet går över.

När anfallet väl är över så kan hunden vara orolig och förvirrad, en del känner inte igen sig. Den kan även börja raggla, skälla och bli aggressiv. På min hund märkte jag att han var lite förvirrad och ragglade, det tog några timmar innan han blev någorlunda normal, men kunde vara ganska låg i någon dag efteråt. Detta är säkert ganska individuellt från hund till hund.

SAVE0031.JPG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Epilepsi är en form av kramper i hela eller i delar av kroppen. (Detta är en sjukdom som även kan drabba människan).

Hunden brukar ramla omkull eller så går de och gömmer sig på något mörkt ställe som min hund gjorde. När hunden ligger ner så börjar det rycka i ett eller flera ben samt nacke och mun. En del kan få fradga kring munnen också. Ett anfall kan pågå från några sekunder upp till flera minuter. I väldigt ovanliga fall så går inte anfallen över utan hunden kan ligga och krampa i flera timmar, det ena anfallet efter det andra, vid en sådan situation så uppstår ett livshotande tillstånd, så kallat status epilepticus.

Om en hund får anfall längre än 10 min så uppsök veterinär omgående!

När en hund får sitt första anfall så kommer det med stor säkerhet flera. Det går tyvärr inte att förutspå när nästa är på väg eller hur ofta dom får det.

Orsaken till epilepsi är oerhört svårt att fastställa mer exakt än att det framkallas någon form av hjärnskada. Eftersom epilepsi är vanligare inom vissa hundraser, till exempel fågelhundraser, finns mycket som talar att det finns ärftliga faktorer. När väl min hund blev drabbad av detta så tog jag som sagt kontakt med rasklubben och försökte få reda på hur det såg ut i min hunds släkt, det framkom att hans pappa hade epilepsi samt att han gett flera avkommor som fått denna sjukdom.

Tyvärr kan man inte bota epilepsi, men sjukdomen går att behandla. Med behandling brukar många hundar bli bättre och få färre anfall med längre tidsintervaller mellan anfallen. Förr behandlades inte epilepsin med medicin om inte hunden fick anfall oftare än en gång per månad. Numera sätter man in medicinen betydligt tidigare. De mediciner som används oftast är fenemal eller mysoline.

Det jag fick höra och lära mig är att hundarna oftast ändras och blir slöare än vanligt när dom får medicin, speciellt i början, men vissa hundar blir inte som vanligt igen. Så en hund som använts i jakt tidigare, brukar inte ha samma intresse och motivation. Så man får förbereda sig på att hunden kan bli oduglig till jakt och som sagt så får man oftast aldrig tillbaka den mentaliteten som hunden hade innan epilepsin bröt ut.

För att veta att det inte är någon annan sjukdom som kan framkalla kramper så vill veterinären gärna ta olika prover som blodprov, urinprov, EKG samt göra en röntgenundersökning.

Om du märker att din hund börjar krampa så är det lite svårt att första gången komma ihåg vad man bör göra. Men det kan vara bra att ta tiden på anfallen, samt skriva upp hur ofta och anteckna i en kalender så du lätt kan informera veterinären om du tar kontakt med denne.

Min hund var ca 4 år innan epilepsin bröt ut på honom, före det så hade den legat latent. Det som hade förändrats var att jag hade skaffat en schäfervalp. Det blev mer liv och rörelse hemma och även lite mer fart på honom. Han fick inte riktigt den vilan och det lugnet kring sig som han var van med sedan tidigare.

De första anfallen som han fick var ganska små, det är inte förrän nu så här efteråt som jag förstått att det var lindriga epilepsianfall det handlade om. Det tog nästan 1 år innan han fick sina värre anfall, de kom helt plötsligt och jag blev orolig och undrade varför han låg och skakade under sängen. Jag försökte dra fram honom och prata lugnt, som tur var så blev han aldrig aggressiv. Andra gången detta hände så lät jag han ligga under sängen tills anfallet var över, då var jag i kontakt med en veterinär och han avrådde mig att hålla på med hunden under anfallen.

Efter dessa längre anfall så var han väldigt förvirrad och loj, det tog flera dagar innan han blev någorlunda normal.

När jag såg hans förändringar så blev jag orolig och som sagt tog kontakt med veterinär och rasklubben. Jag tog ett väldigt svårt beslut, ett beslut som var helt osjälviskt, allt för att jag ville hans bästa.

En månad senare så fick han somna in, endast 5,5 år gammal. Min första egna hund, min bäbis, min lilla guldklimp. Han var en av de största orsakerna till att jag ville föda upp hundar. Att göra mitt bästa för att förbättra hälsan och få fram bra lynnen, dock hos en annan ras.

SAVE0037.JPG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källförteckning: Agria

Anmäl
2009-10-21 16:02 #1 av: Vattnadal

Mycket intressant artikel!

MVH Elin

Medarbetare på spetsar och urhundar. VD på Draghundcenter

Anmäl
2009-10-21 16:18 #2 av: SaraC

Håller med, intressant att få ta del av. Visste inte särskilt mycket alls om epilepsi innan.

Vilket jobbigt beslut det måste varit för dig att ta bort din hund.

Mvh, Sara. Värd på Spetsar & urhundar

Anmäl
2009-10-21 18:55 #3 av: DesK

Mycket intressant och lärorik artikel! Tack!

Beslutet att ta bort sin hund (eller annat husdjur) är nog bland det värsta vi som djurägare kan råka ut för. För djuren är det dock en rättighet att vi inte låter dem lida i onödan. Så därför tror jag att du fattade ett korrekt beslut

Får jag fråga vad för uppfödning du har startat? Är det Schäfer? (du skriver ju att du skaffade en Schäfervalp)

Vilken vacker hund han var!

Désirée

Värdinna för Matlust, Husmorstips, Kost och Hörselskadade

Anmäl
2009-10-21 20:17 #4 av: Jonna75

Vad trevligt att ni tyckte den var intressant.

Självklart var det ett väldigt jobbigt beslut, min första egna hund som sagt. Han är den som legat mig närmast hjärtat.

Med det jag vet idag så hade jag kanske gjort annorlunda, men går ju inte att få saker ogjorda.

Schäfern jag köpte fick en hel del problem bla så hade hon kronisk öroninflammation när jag köpte henne, sen kom foderallergi och med det blev det problem med analsäckarn. Hennes lynne blev sämre och då hon var på väg å hugga min yngsta lilleboror (Jag var höggravid) som tur var så stod min pappa en bit ifrån så han fick tag på henne i luften. Henne fick jag tyvärr ta bort ca 1 år senare.

Schäfern försökte jag göra allt med för att arbeta med hennes lynne, gick och tränade privat mm. Men var nog mkt att hon hade väldigt kraftig klåda som gjorde att det tog en del på lynnet.

Så nu svaret på din fråga Désirée. Jag startade uppfödning på Samojeder 2004

 

Anmäl
2009-10-21 20:58 #5 av: DesK

Å vad kul, Jonna! Glad

Jag bor ju sedan snart 2 år med en härlig Samojedkille. Kan inte så mycket om rasen för jag har aldrig träffat någon annan Samojed än Todd. Det verkar vara en sund och trevlig ras tycker jag, så du har nog gjort ett gott val  Glad

Kan berätta att jag förstår din känsla när du tvingades ta bort din första hund. Det blir ofta så att just den första helt egna hunden betyder mycket! Jag hade en fantastisk Dobermann som blev 12 år gammal. När jag insåg att det var dags att avsluta hennes liv och beställde tid för avlivning så dog hon natten innan vi skulle till veterinären. Sorgen och saknaden blev inte mindre, ända "glädjen" var väl att hon fick dö hemma i sin egen miljö och alldeles intill mig.

Önskar dig all lycka med din uppfödning!  Glad

Désirée

Värdinna för Matlust, Husmorstips, Kost och Hörselskadade

Anmäl
2009-10-22 17:02 #6 av: Claudia90

Gu vilken sorlig berättelse men väldigt lärorik. Nästan så man får tårar i ögonen faktiskt. Min mammas sambo hade en pudel som hon fick ta bort för lite mer än ett år sedan.

Hon var verkligen en jätte trevlig hund att ha att göra med. Men ända sen hon var unghund så har jag känt på mig, och märkt att något inte stod rätt till, att hunden var lite knas i huvudet lixom ca 5 år senare fick pappas sambo reda på att hennes hund både hade vattenskalle (något man föds med) och på senare tid fick hon såsmåning om också epilepsi samt nästan blind och döv. Lika så hon började dreggla och skaka , dock såg jag aldrig det med egna ögon, men pappas sambo berättade att spec under högtider då det var mycket folk som kom för att hälsa på, så kunde hon få anfallet.

Måste vara en riktig hämsk upplevelse att vara med om ett epilepsi anfall och hoppas att fler och fler uppfödare av sjukdomsburna hundraser, såsmoning om får väck djävulska sjukdommar.

Kramar Claudia

Anmäl
2009-10-22 22:41 #7 av: Jonna75

#5 Jo det är en sund och trevlig samt väldigt familjär ras, därav valde jag just den Flört(Älskar spetsar).
Jag kan verkligen förstå att det var sorgligt, men som du säger så förstår jag att du tyckte det var bra ändå att hon dog i sin hem miljö, hur hemskt det än låter. Tack så mkt för lyckänskningarna, kika in på min hemsida om du vill. Adressen hittar du i min profil Glad,

#6 Vad glad jag blir att jag delar med mig kunskap som ger nytta. Visst det kanske inte är av den roligaste sorten, men vi måste ju lära oss av alla dess sorter tyvärr.

Huvva så hemskt att få reda på sånt så många år senare. Tack för att du ville dela med dig av din historia ang denna sjukdom Claudia!

Jo det är väldigt skrämmande at vara med om ett anfall, man känner sig så oerhört maktlös då man inte kan göra något själv för att hunden ska bli bättre.

Hemska sjukdommar kommer tyvärr alltid att finnas tyvärr, hoppas bara inte att all importering av hundar gör sså att vi får nya sjukdommar att kampas med.

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.